Ja det känns lite mysko faktiskt... Igår morse, 5 min före min väckarklocka, kl 02.30 ringde hemvärnet - skarpt läge, eftersök av äldre man som varit borta sen kvällen innan. De ville givetvis ha in oss som är hundförare inom HV som hjälp. Jag tänkte efter och TACKADE NEJ. Har inte hänt förr, men nu känns det som att jag inte kan garantera vårt jobb längre, Java har blivit drygt 8,5 år, och jag känner inte henne som helt pålitlig i jobb längre... Känns som åldern börjar komma ikapp henne o hon har lite egna idéer ibland. Men visst sjutton känns det som att nergradera hoffeloppan o nästan lite som jag sviker henne på nåt sätt - duger inte hon längre typ?

Men det är en sak att åka på övning, då går inte världen under om man missar, men på ett skarpt eftersök. Ja då vill jag med gott samvete kunna säga att där har vi sökt och inget funnit, så är det bara...

Sonen Tobias, som vaknat av telefonen, frågade om vi inte skulle iväg men jag förklarade varför och en snusförnuftig 10-åring sa till mamma:

- Ja mamma, det är en sak om Java bommar en pinne i spåret i skogen, men en människa som är sjuk o kanske dör får man inte missa!

Japp så är det, och jag vet att det finns yngre duktigare hundar i HV att tillgå så... Vi får vara glada över den hjälp vi kunnat lämna förr när Java varit duktig och "i form". Mannen hittades vid lunchtid, vid liv men nerkyld efter en natt ute i minus 5 grader, 82 år gammal var han så det var tur att han inte behövde ligga ute längre.

Men visst känns det vemodigt, helt klart, när man tittar på Java som ligger bredvid en på golvet och sover...